Del sex – vad hände sen? Det tar tid att lära känna sin kropp efter utmattning och en krasch. Det krävs fysisk återhämtning och det krävs tid för reflektion. Jag hade förmånen att ha en läkare som förstod det, till och med propsade på det. Tack.
Dessutom hade jag kloka människor runt mig som såg och som (trots mitt motstånd till en början) inte gav sig. De tog i mig, ställde frågor, lyssnade.
Alla dessa samtal.
Det var från början väldigt obekvämt att prata om mig själv. Uppvuxen med Luther, Jante och Jesus, var jag skolad att aldrig framhäva, inte tro att jag var viktig, och absolut inte tro att jag skulle ha roligt. Men med tiden – TIDEN – växte en annan sanning fram.
Jag fick utrymme ett fundera på hur jag ville ha det, vad jag skulle må bra av, och jag kunde ändra på det som inte fungerade. Hurra.
Som Bambi på hal is satte jag ner fötterna i en för mig helt ny situation. Skrämmande kan tyckas, men ändå så självklart. Stöttad av dem runt mig. Jag hade arbetat mig själv sjuk. Jag hade gått omkring som en sur och trött degklump, utan energi, utan motivation, utan riktning. Jag visste att jag ville leva mitt liv på ett annat sätt. Det fanns liksom ingen återvändo. Idag, hundratals små steg senare är ingenting som förr.
Jag hade förmånen att kunna byta och bryta.
Ändå. Idag läser jag ofta om motsatsen; hur människor tvingas tillbaka till miljöer som gjort dem sjuka. Hur sjukt är inte det?
Inlägget är ett i en serie av reflektioner på temat utmattning och utbrändhet. Erfarenheterna är mina personliga och de har förändrat mitt liv. Idag har jag bytt karriären mot författarskap och en roll som rådgivare inom kommunikation.
